Blogginlägg C

Veckans läsning: "I dödens väntrum", en samling reportage skrivna av journalisten Christer Berglund. Eller borde man kalla honom författare? Frågan uppstår ganska snabbt när man läser denna skara texter, publicerade i olika tidskrifter mellan 1986-2003. För det är spännande hela tiden, på ett helt annat sätt än vad det vanligtvis är i reportagegenren. Berglund skildrar ofta ämnen där människan står i centrum, med ett utbroderat språk där såväl yttre som inre skeenden gestaltas. Sättet att skriva betecknas New Journalism, och utmärks av att fakta, som inhämtas genom grundlig journalistisk research, återges med ett skönlitterärt språk.

Som läsare har jag först svårt att förhålla mig till detta sätt att skriva. Kanske känner jag mig osäker på hur jag ska reagera? Skönlitterära böcker brukar beröra, medan journalistik engagerar. Nu vet jag inte på vilket ben jag ska stå. Men det blir snart bättre. Så snabbt jag vant sig vid formen gillar jag det. Berglund målar och broderar med att återge gester, tankar och känslor. Det gör texterna mer lättlästa jämfört med ett vanligt, bastant reportage. Sidorna flyger förbi!

Men frågan är: Vad händer om man tar ett steg ut ifrån sin upplevelse, och betraktar den journalistiska formen med analytiska ögon? Följer det med några komplikationer i sättet att blanda fakta med skönlitterära beskrivningar?

Och här svänger jag lika mycket igen! Först tycker jag mig ha läst en massa påhittade beskrivningar av tankar och känslor bland karaktärerna. Detta ser jag som ett etiskt övertramp, det känns inte OK att hitta på beskrivningar av vad andra tänker och känner. Jag bläddrar febrilt igenom boken för att hitta dessa beskrivningar, för att styrka mina argument. Hmm…. Var läste jag detta? Tillslut står det fast för mig: Dessa påhittade tankar och känslor finns ingenstans! Det är jag som läsare som har format dem, utifrån rena faktapåståenden. Det enda Berglund återger är huvudpersonernas, eller nära vänners, tankar och känslor som kommit upp i samband med intervjuer. Detta är ju fakta. Berglund har inte hittat på någonting eget, utan håller sig gång på gång till ren fakta.

Detta gör det inte lättare. Jag som läsare tolkade materialet mer fiktivt än det var… Hur ska man ställa sig till detta? Det är ju förvisso inte bättre att man som läsare fiktionaliserar fakta, jämfört med om författaren gör det. Men samtidigt kan ingen klandra Berglund för att göra några övertramp. Frågan är öppen!