Veckans läsning: "I dödens väntrum", en samling reportage skrivna av journalisten Christer Berglund. Eller borde man kalla honom författare? Frågan uppstår ganska snabbt när man läser denna skara texter, publicerade i olika tidskrifter mellan 1986-2003. För det är spännande hela tiden, på ett helt annat sätt än vad det vanligtvis är i reportagegenren. Berglund skildrar ofta ämnen där människan står i centrum, med ett utbroderat språk där såväl yttre som inre skeenden gestaltas. Sättet att skriva betecknas New Journalism, och utmärks av att fakta, som inhämtas genom grundlig journalistisk research, återges med ett skönlitterärt språk.
Som läsare har jag först svårt att förhålla mig till detta sätt att skriva. Kanske känner jag mig osäker på hur jag ska reagera? Skönlitterära böcker brukar beröra, medan journalistik engagerar. Nu vet jag inte på vilket ben jag ska stå. Men det blir snart bättre. Så snabbt jag vant sig vid formen gillar jag det. Berglund målar och broderar med att återge gester, tankar och känslor. Det gör texterna mer lättlästa jämfört med ett vanligt, bastant reportage. Sidorna flyger förbi!
Men frågan är: Vad händer om man tar ett steg ut ifrån sin upplevelse, och betraktar den journalistiska formen med analytiska ögon? Följer det med några komplikationer i sättet att blanda fakta med skönlitterära beskrivningar?
Och här svänger jag lika mycket igen! Först tycker jag mig ha läst en massa påhittade beskrivningar av tankar och känslor bland karaktärerna. Detta ser jag som ett etiskt övertramp, det känns inte OK att hitta på beskrivningar av vad andra tänker och känner. Jag bläddrar febrilt igenom boken för att hitta dessa beskrivningar, för att styrka mina argument. Hmm…. Var läste jag detta? Tillslut står det fast för mig: Dessa påhittade tankar och känslor finns ingenstans! Det är jag som läsare som har format dem, utifrån rena faktapåståenden. Det enda Berglund återger är huvudpersonernas, eller nära vänners, tankar och känslor som kommit upp i samband med intervjuer. Detta är ju fakta. Berglund har inte hittat på någonting eget, utan håller sig gång på gång till ren fakta.
Detta gör det inte lättare. Jag som läsare tolkade materialet mer fiktivt än det var… Hur ska man ställa sig till detta? Det är ju förvisso inte bättre att man som läsare fiktionaliserar fakta, jämfört med om författaren gör det. Men samtidigt kan ingen klandra Berglund för att göra några övertramp. Frågan är öppen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Niklas,
SvaraRaderaJag väljer att kommentera ditt inlägg då den blogg jag skulle kommentera helt enkelt inte existerar. Så kan det va!
Du resonerar fram och tillbaka, tar upp viktiga aspekter och verkar vara kluven i frågan. Med all rätt - det är en svår fråga att ta ställning till! Självklart finns det exempel på reportageböcker där sanningen och objektiviteten sätts på spel när fiktionen gör intrång. Men man kan tycka att en skicklig skribent ska kunna förhålla sig till detta på ett skickligt sätt och endast använda de skönlitt. greppen för att ge ett djup i berättelsen.
Men en svår fråga är det givetvis.
Hur som helst ett bra inlägg (i debatten) du åstadkommit!
Vänligaste hälsningar,
Sofia Brunzell
Niklas, vilket välskrivet och intressant blogginlägg du skrivit. Sanning och objektivtitet är den ständiga stöttestenen och hur kan vi någonsin veta vad sanning är när två personer kan ha så adekvat skilda åsikter om vad som egentligen hände. Personligen tycker jag att det är intressant att fundera över varför jag upplever Tamas som trovärdig och inte Seierstad. En av anledningarna kan vara att jag befann mig i samma stad och på samma gator som lasermannen när dåden inträffade och att det som beskrivs i boken känns realistiskt för mig.
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaJag läste också "I dödens väntrum" och känner igen mig i det du skrev. Oj, vad olikt det är den journalistik som vi är vana vid från tidningarna!
Kloka resonemang om hur läsaren själv bygger bilder. En intressant aspekt som jag själv inte tänkte på när jag skrev mitt inlägg.
Måste säga att det är otroligt skickligt av Berglund att skapa effekten av att läsaren omedvetet känner dessa tankar och känslor. Samtidigt känns det lite fel eftersom att han garanterat gjort det med flit och vet vad vi som läsare kommer känna.
SvaraRaderaMen om alla fakta nu stämmer och de känslor vi känner stämmer överens med karaktärernas. Då är det väl inget ljug? Då stämmer det ju till punkt och pricka med verkligheten och allt är etiskt korrekt. Problemet är väl bara att vi inte vet om det verkligen var så de inblandade kände, eller om vi känner det som författaren vill att vi ska känna. Svårt...