Blogginlägg E

Digitaliseringen är en spännande teknikutveckling som i nuläget bara står i startgroparna. Vårt sätt att utbyta och ta emot information har dock redan börjat ta sig andra former. Det bloggas, twittras och facebookas. Denna vecka har jag funderat kring journalistikens roll i denna förändring, och hur spänningsfältet mellan traditionella medier och nya sociala medier ser ut.

Det talas ofta om att journalistiken kommer att förändras i och med denna teknikutveckling. Jag håller med. Tidigare på bloggen har jag tex. resonerat kring de etiska gränsernas problematik i takt med ny teknik. Andra frågor gäller huruvida den opartiskhet och objektivitet som journalistiken ska sträva efter kommer att suddas ut. I detta blogginlägg vill jag dock fokusera på en annan sida, som förmodligen inte kommer att förändras utan som snarare kommer att bli ännu viktigare i denna ökande informationsspridning.

Till min hjälp tar jag boken The Elements of Journalism. Där resoneras det om vad god journalistik egentligen är. Huvudsyftet, tycker författarna, är att ge medborgarna den information de behöver för att vara självförsörjande i en demokrati. Det som sägs ska vara sant. Detta har tillsynes inte förändrats så länge journalistiken har funnits. Dock, menar författarna att det i dag inte längre är så lätt att säga vad journalistik är, nu när nya medier visar sig. Boken skrevs 2001, och sen dess har bloggar, twitter, forum som Flashback osv. gjort entré. Det är kanske ännu svårare i dag, 2009.

Författarna lägger dock stor vikt vid informationsutbyte. Jag hävdar, vilket också kan vara en fråga om översättning, att det finns ytterligare en dimension, nämligen kunskap. En distinktion bör göras:

Information brukar vi kalla det som är ren fakta. Det som är svar på någonting. Information finns det tex. på wiki, på facebook, twitter, på bloggar, forum osv.

Kunskap är någonting mer än information. Det handlar inte om att veta någonting enskilt, utan om att förstå någonting större. Resonemang syftar till förståelse.

En viktig filosofisk fråga i denna digitaliseringens tid är: Ökar kunskapen i takt med att informationen ökar?

Frågan är så stor att det snurrar i mitt huvud. Jag vet verkligen inte. En del menar dock att det faktiskt inte är så att kunskapen inte blir större, utan att den snarare minskar. Vi vet mer om lösryckta saker, men vår förståelse för världen och dess komplexa skeenden minskar.

Kanske är det här som journalistiken har sin framtid. Att inte längre förse människor med enkel information utan istället förklara. Förklara mer komplexa skeenden. För att vara självförsörjande i ett demokratiskt meningsutbyte, som författarna till boken menar att vi ska, är det ju detta vi behöver - det är detta som är det ”nya sanna”. Kanalen för kunskap och förklaring, tror jag, kommer inte att vara vare sig twitter, wikipedia eller andra sociala medier. Det kommer heller inte att göras av vanliga medborgare. Snarare kommer dessa komplexa skeenden fortsättas förklaras av journalister. Men i tidningsform eller digitalt? Vad tror ni?

Blogginlägg D – Kampanjjournalistik

”Kampanjjournalistik innebär alltså nästan alltid att man argumenterar för det till synes självklara.” Citatet är hämtat från Göteborgsjournalisten Kenth Andreassons krönika.

Vad är det synes självklara? Det är frågan jag ställt mig denna vecka.

Världen är oftast inte så enkel som den beskrivs. Det vet vi. Oftast är sammanhangen mycket svårare och mer komplicerade än vad vi kan läsa i tidningen, men för att vi som läsare ska förstå beskrivs en dikotomi. Svart ställs mot vitt, vilket förenklar vår världsbild. Kanske är det detta som framkallar det synes självklara?

Journalistikforskningen har också visat att det synes självklara framkallas just för att det finns i tidningen. Vi läser artiklar med åsikter och värderingar. Eftersom vi läser om dessa åsikter i just tidningen tror vi att dessa är vanligt förekommande. Vi tror att andra tycker och tänker som åsikterna i tidningen. Och vi vill ju vara som alla andra – därför anpassar vi oss och tänker likadant. Det synes självklara är fött.

Vart skulle dessa små resonemang innebära kring frågan om kampanjjournalistik? Jo, jag tror att det kan innebära att vi ibland skapar en opinion där vi förenklar resonemang och osynliggör faktorer. Detta är inte bra för det demokratiska meningsutbytet.

Tyvärr lyckas jag inte hitta originalkällan, men en god vän till familjen, tillika rektor på en högstadieskola, berättade för mig om en kartläggning. Det gällde Folkpartiets beskrivning av skolan - det måste bli tuffare tag för eleverna är så slappa och oförskämda i klassrummet. Enligt denna kartläggning så började allt med kampanjjournalistik i den oberoende(!) tidningen Dagens Nyheter. Tidningen publicerade länge en mängd artiklar som beskrev elevers dåliga uppförande, allt hade blivit slappare och slöare. Det var denna, till synes planerade, beskrivning som Björklund och de andra började bygga sina argument kring – att det nu måste bli tuffare tag.

Gustav Fridolin kom nyligen ut med en bok - Blåsta : nedskärningsåren som formade en generation. Fridolin håller med om att skolan blivit sämre, men det beror inte på att eleverna blivit slöare. Tuffare tag är inte lösningen, det är enbart en kortsiktig desperation. Det beror istället på den dåliga hanteringen av finanskrisen på 90-talet, där man sparade in stora summor genom att dra ner på skolan och säga upp lärare. Effekterna visar sig nu. Det är detta vi måsta lyfta fram menar Fridolin. Resurser i skolan är en förutsättning för framtiden. Att debatten kommit att handla om att ungdomar har keps på sig inomhus är befängt, och kanske en effekt av klassisk kampanjjournalistik?

Blogginlägg C

Veckans läsning: "I dödens väntrum", en samling reportage skrivna av journalisten Christer Berglund. Eller borde man kalla honom författare? Frågan uppstår ganska snabbt när man läser denna skara texter, publicerade i olika tidskrifter mellan 1986-2003. För det är spännande hela tiden, på ett helt annat sätt än vad det vanligtvis är i reportagegenren. Berglund skildrar ofta ämnen där människan står i centrum, med ett utbroderat språk där såväl yttre som inre skeenden gestaltas. Sättet att skriva betecknas New Journalism, och utmärks av att fakta, som inhämtas genom grundlig journalistisk research, återges med ett skönlitterärt språk.

Som läsare har jag först svårt att förhålla mig till detta sätt att skriva. Kanske känner jag mig osäker på hur jag ska reagera? Skönlitterära böcker brukar beröra, medan journalistik engagerar. Nu vet jag inte på vilket ben jag ska stå. Men det blir snart bättre. Så snabbt jag vant sig vid formen gillar jag det. Berglund målar och broderar med att återge gester, tankar och känslor. Det gör texterna mer lättlästa jämfört med ett vanligt, bastant reportage. Sidorna flyger förbi!

Men frågan är: Vad händer om man tar ett steg ut ifrån sin upplevelse, och betraktar den journalistiska formen med analytiska ögon? Följer det med några komplikationer i sättet att blanda fakta med skönlitterära beskrivningar?

Och här svänger jag lika mycket igen! Först tycker jag mig ha läst en massa påhittade beskrivningar av tankar och känslor bland karaktärerna. Detta ser jag som ett etiskt övertramp, det känns inte OK att hitta på beskrivningar av vad andra tänker och känner. Jag bläddrar febrilt igenom boken för att hitta dessa beskrivningar, för att styrka mina argument. Hmm…. Var läste jag detta? Tillslut står det fast för mig: Dessa påhittade tankar och känslor finns ingenstans! Det är jag som läsare som har format dem, utifrån rena faktapåståenden. Det enda Berglund återger är huvudpersonernas, eller nära vänners, tankar och känslor som kommit upp i samband med intervjuer. Detta är ju fakta. Berglund har inte hittat på någonting eget, utan håller sig gång på gång till ren fakta.

Detta gör det inte lättare. Jag som läsare tolkade materialet mer fiktivt än det var… Hur ska man ställa sig till detta? Det är ju förvisso inte bättre att man som läsare fiktionaliserar fakta, jämfört med om författaren gör det. Men samtidigt kan ingen klandra Berglund för att göra några övertramp. Frågan är öppen!

Dagens medievärd är under förändring. De nya webbaserade medierna som webbtidningar och bloggar tar en allt större plats. Samtidigt spås de gamla papperstidningarna försvinna i framtiden – den nya målgruppen kommer istället att ta del av informationen på Internet. Vad händer med de pressetiska yrkesreglerna i denna utveckling? På tidningsredaktioner övervägs idag publicistiska val noggrant. Det kan gälla den personliga integriteten, saklighet och relevans för nyheten.

Ett uppmärksammat fall var nyheten om en 26-årig homosexuell man som mördades i Malmö före jul. Kort därefter greps två misstänkta och en av dem visade sig ha en blogg om religion och moralfrågor. Här gjorde tidningarna olika bedömningar kring vad som ansågs relevant, och hur mycket om de misstänktas bakgrund som skulle publiceras.

I programmet Medierna i P1 diskuterades dessa olika överväganden. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin deltog, och resonerade kring svårigheterna som uppkommer i och med nya medier. I dag kan vem som helst få tag i personernas bakgrund på Internet, så varför kan inte tidningen publicera dessa uppgifter?

Ja, detta är sannerligen inte lätt. Vad som inte framkommer i programmet är att Aftonbladet i dag har två ansvariga utgivare; en för den traditionella papperstidningen, och en för aftonbladet.se. Jag tolkar detta som att Aftonbladet gjort valet att webbtidningen och papperstidningen är olika slags medier som kräver olika publicistiska val.

I Medierna påstås Aftonbladet varit den tidning som publicerat mest fakta om de misstänktas bakgrund. Förmodligen åsyftas papperstidningen. Läser man nätupplagan ges man en annan version.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4187511.ab

Här utelämnas fakta kring att en av de misstänkta har en blogg med fundamentalt religiösa åsikter. Detta stämmer överens med det jag hört sedan tidigare – att aftonbladet.se är mer sparsmakad än sin storebror papperstidningen. Varför är det så?

Kanske är det så att webbtidningar idag inte känner sig tvingade att publicera en viss typ av information på samma sätt som de gamla papperstidningarna. För webbtidningarna finns ju denna information, som kan skada de inblandade, endast ett par klick bort. I känsliga pressetiska frågor blir det därför lättare att avstå.

De traditionella papperstidningarna fungerar dock på ett annat sätt. Här gäller det att få så många läsare som möjligt, vilket utgör både försäljnings- och reklamintäkter, alltså tidningens ekonomiska grund. Man måste göra nyheterna sensationella. För en kvällstidning kan det därför kännas lockande att ta med spekulerande uppgifter, särskilt eftersom de redan finns på nätet i olika källor. Detta gör de pressetiska övervägningarna svårare.

Fortsätter man resonemanget på denna linje går det att påstå att det i framtiden kommer att bli lättare för tidningarna att göra pressetiska överväganden. Då kommer tidningarna liksom känslig information finnas på samma kanal – webben – vilket gör att tidningarna inte tvingas publicera något annat än det relevanta. Kanske kommer pressetiken i framtiden istället att diskuteras i andra former. Ett nyligen uppseendeväckande fall var när PirateBay publicerade förundersökningen i Arbåga-målet. Offentlighetsprincipen gäller, men är det pressetiskt korrekt?

Blogguppgift 1: Nyhetsvärdering

Sedan jag flyttade till Stockholm för att plugga journalistikvetenskap på Institutionen för Journalistik, Medier & Kommunikation (JMK) har jag fått en helt annan relation till min egen hemtrakt – Skaraborg. Det handlar såklart om distanser. Det var först i Stockholm som jag upptäckte min dialekt. Det var i Stockholm som jag insåg hur van jag var med närheten till allt, som en mindre stad tillåter. Det var först i Stockholm jag upptäckte hur mycket tystnaden på landet betydde.

Kanske är det därför jag numera tycker om att ta del av det som händer där hemma. Faktum är att det kan kännas mer spännande att sitta i Stockholm och ta del av de nyheter som rör Skaraborg, jämfört med att ta del av de nyheter som samtidigt utspelar sig i huvudstaden.

Under veckan har det framförallt varit två stycken skaraborgsnyheter som engagerat mig:

http://www.sr.se/webbradio/?Type=db&Id=1594682
http://www.sr.se/webbradio/?Type=db&Id=1591408

Varför blev dessa två händelser nyheter, och vad är det som engagerar så?

Nyfiket plockar jag fram några gamla föreläsningsanteckningar från JMK för att svara på frågan. Håkan Hvitfeld, en auktoritet på området nyhetsvärdering, föreläste i just detta ämne.
- Journalistik är att berätta utifrån ett verklighetsunderlag. All journalistik är berättande, poängterade Håkan och refererade till klassisk dramaturgi. Vilken är dramaturgin i dessa berättelser?

Uranborrning kan starta i sommar
Att ett kanadensiskt gruvföretag kan komma att borra efter uran på berget Billingen har varit aktuellt ett tag. Nu har de fått klartecken att fortsätta undersökningarna för provborrningar.

I alla lokalnyheter finns en lokal prägel, då minskat geografiskt avstånd mellan händelse och publik ökar chanserna för att händelsen skall bli en nyhet. I denna händelse finns också tydligt ”vi” mot ”dem” perspektiv. Det lokala ställs i relation mot ett större hot utifrån. Detta skapar en tydlig och medryckande konflikt, vilket är viktigt om något skall bli en nyhet.

Hade det kanadensiska företaget önskat bryta diabas hade det inte blivit en nyhet i samma utsträckning. Att det rör sig om just alunskiffer som är rikt på uran bidrar till en rädsla för radioaktivitet. Det finns också ett engagemang i kärnkraftsfrågan som kommer till uttryck och engagerar lyssnare.

En händelse blir också en nyhet om den avviker från normaltillståndet. Den första hjärtoperationen var en nyhet. Idag görs många hjärtoperationer, och dessa är därför inga nyheter. Uranborrning i Billingen är avvikande.

Detta har varit en händelse som bevakats lokalt sedan en tid. Att just denna telefonintervju publiceras är för att den ingår i detta tema. Händelser som ingår i teman blir ofta nyheter, enligt Håkan. De går också att planera för, vilket underlättar för nyhetsredaktionens bevakning.

IAC Group varslar 99 personer i Skara
Detta är en händelse som sker plötsligt, viktigt såklart är ett viktigt kriterium för en nyhet. Även denna nyhet ingår i ett tema. Det har varslats en hel del i Skaraborg de senaste månaderna, då det finns många industrier som berörs av den finansiella lågkonjunktur som råder. Samtidigt ingår detta tema i den rådande siskurs kring finanskriser som etablerats av nationell media, och som hjälper en lokal redaktion när de skall etablera en mindre händelse.

Nyheten är relevant för de lokala lyssnarna, då den drabbar en hel stad och på så vis påverkar många av lyssnarna direkt eller indirekt. Relevans är ett viktigt kriterieum för en nyhet.

Avslutningsvis
Som journaliststudent ställde jag mig skeptiskt till forskning kring nyhetsvärdering. Jag menade att man som journalist känner på sig vad som är en nyhet. Svaret jag fick av Håkan under föreläsningen var att denna typ av forskning inte syftar till att ta fram kunskap om varför en händelse blir en nyhet, utan att istället att kartlägga det mönster som förekommer i medias nyhetsrapportering. Intressant, och väl värt att fundera på!

Kursbloggen invigd

Hej alla,

Jag testar ett första inlägg för att se om kommentatorsfunktionen fungerar som den ska.
Mycket nöje!